Kristina Idner har jobbat 50 år på AFRY

Vad motiverade dig att bli ingenjör?

Jag var redan som barn nyfiken på teknik och fick vara med min pappa på traktorn både i lantbruket och i skogen när vi flyttade till vår nyinköpta gård. Då var jag fyra år.

Teknikintresset accentuerades av att min bror som är 10 år äldre lärde mig bygga med Meccano* och gjorde olika mekaniska konstruktioner. När min bror började på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) blev jag ännu mer inspirerad.

(*Meccano är en modellbygglåda som består av återanvändbara metalldelar, plattor, balkar, hjul, axlar och kugghjul, med muttrar och skruvar för att sätta ihop delarna. Byggsystemet är väldigt mångsidigt och kan användas till olika typer av modeller)

Kan du nämna några extra minnesvärda ögonblick från din karriär?

Under mitten av 1980-talet var jag processansvarig för byggandet av en ny fiberlinje på Borneo, Sabah Forest Industries SDN BHD Malaysia. I slutfasen utbildade jag, tillsammans med andra från dåvarande ÅF, de nyanställda ingenjörerna som skulle jobba i fabriken för alla olika discipliner. Utbildningen skedde under ett år både här i Sverige och med ett halvt år på siten på Borneo.

En mindre utmaning uppstod då min make var på plats i Panama för uppstart av ett nytt vattenkraftsbygge och barnen var då fjorton, respektive fyra år. Vår äldsta dotter fick då bo hemma hos sina gudföräldrar, den yngre var med mig på site, gick i den kanadensiska förskolan och var dagbarn hos en kollegas fru.

När du började din yrkeskarriär var du en av få kvinnliga ingenjörer - vad innebar det?

Jag försökte alltid vara den mest energiska och noggranna i jämförelse med mina manliga kollegor. Det innebar att jag till viss del överarbetade mina uppdrag. Dessutom antog jag en hårdare attityd än vad jag i själva verket har i min personlighet.

Men jag har alltid fått stöd av mina chefer på jobbet och även av min käre make. Vi har under alla åren tillsammans ”bollat” både mina och hans teknikfrågor och andra ledningsfrågor. Med många resdagar per år krävs att alla privata göromål eller hus- och gammelbilsrenoveringar görs av den som är på hemmaplan.

Då vi båda ofta var på resande fot var vi i stort behov av stöd med barnpassning, och vi fick hjälp av vår "låtsasmormor" som veckovis bodde hos oss när vi båda var bortresta. En ovärderlig insats!

Hur tycker du att möjligheterna för kvinnor i branschen har förändrats genom åren?

Allt eftersom det anställdes kvinnor som operatörer och även som produktionschefer, har en positiv attityd till kvinnor på olika nivåer inom industrin ökat. Det har också blivit en inspiration för många inom industrin som medfört att fler och fler har gått från laboratorie- och forskningstjänster till produktions- och projekttjänster.

Hur har teknologin, särskilt inom teknik och digitalisering utvecklats under din tid på AFRY?

I början av min karriär gjordes de flesta beräkningarna manuellt, förutom vissa simuleringar, framförallt inom forskningen. De gjordes på stordator, exempelvis på KTH. Från ett fabriksprov på några dagar kunde det bli flera fyllda A4-pärmar med tabelleringar och beräkningar.

Industrin har även gått från att instrumenten avlästes manuellt och/eller var försedda med skrivare, till att samlas in digitalt, vilket inneburit att data kan bearbetas mer effektivt i program som Excel och användas i olika program för datorsimuleringar.

Vilka av de projekt du jobbat har inneburit mest utmaningar?

Det var nog under åren 1987-1989 och gällde förstudie, genomförande och uppstart av den första anläggningen för syrgas-delignifiering och ett helt nytt ECF-blekeri i Finland vid sulfatmassafabriken i Jakobstad, Wisa Forest Kymmene. Fabriken ägs idag av Billerud. Det var både en språkutmaning och teknikutmaning då bruket inte hade någon erfarenhet av varken syrgas-delignifiering eller klorfri blekning.

Ett annat projekt är Sveriges första TCF-blekeri, inklusive blekkemikalieberedning vid fabriken i Frövi som vid den tiden ägdes av Assi Domän. Idag ägs fabriken av Billerud. Vi genomförde förstudie, förprojekt, genomförande och uppstart och det var en del utmaningar både vad gällde teknik, maskinval och produktkvalitet. Projektet pågick 1995-1998.

Du har även varit en del i Sydafrika - något speciellt projekt att nämna därifrån?

Ett projekt för fabrikskomplexet Ngodwana i Sydafrika. Där var jag både projektansvarig och processansvarig, jag hade ett otroligt kompetent team med mig från dåvarande ÅF och en mycket kunnig kund som önskade värdera oss inför val av ”preferred consultant” för Sappi, vilket var en utmaning. Vi blev godkända som ”preferred consultant”, men på bekostnad av att jag överskred budgeten. Men trots detta fick vi förmånen att jobba med många studier och genomförandeprojekt både vid fabriken Ngodwana och Saiccor, så alla ansträngningar var värt det. Saiccor är världens största tillverkare av dissolving massa baserad på sulitprocessen och i Ngodwana har vi varit med att installera en fiberlinje för tillverkning av dissolvingmassa baserad på sulfatprocessen. Vi fick även förtroendet med många olika uppdrag i Sydafrika åt Sappi under 2002-2024.

Vad är du mest stolt över?

Att jag lyckats utveckla mig själv, inte bara som process specialist, utan även i rollen som team leader har jag lärt mig mer genom att arbeta med alla andra discipliner som behövs i ett projekt; mekanik, el, Instrument, automation och bygg för att nämna några.

Med din stora erfarenhet, vilka råd du skulle ge dem som påbörjar sina ingenjörskarriärer?

• Följ teknikutvecklingen på olika sätt inom forskningen och hos olika leverantörer.
• Våga prova nytt, var nyfiken och anta alla utmaningar!
• Var noggrann och håll uppställda tidplaner.
• Var dig själv och våga ta hjälp av dina duktiga chefer och medarbetare.
  
  

Tack, Kristina. Så härligt att få höra din berättelse. Vi är glada att du valt att stanna hos oss under hela din fantastiska karriär!