Långsiktiga lösningar för koldioxidavskiljning

Koldioxidavskiljning kan åstadkommas genom en mängd olika tekniker och processer.

Dagsläge och utmaningar

Den primära vägen till globalt nettonoll är omedelbara och stora minskningar av koldioxidutsläppen, men koldioxidavskiljning (CDR) spelar en viktig kompletterande roll i övergången, särskilt för industrigrenar som har svårt att minska sina utsläpp. CDR handlar om att målmedvetet avskilja koldioxid från atmosfären och lagra in den i reservoarer som växande biomassa, mark eller geologiska formationer. Det finns en rad naturbaserade och tekniska tillvägagångssätt för att uppnå detta.

Det finns styrkor och svagheter i alla teknik- och naturbaserade metoder för koldioxidavskiljning. Tekniska lösningar som direkt avskiljning av koldioxid från luft erbjuder i princip permanent eliminering (storleksordning årtusenden) men dessa lösningar har ännu inte nått full teknisk mognad. De kan också vara energikrävande och de kräver stora investeringar i infrastruktur. Naturbaserade tillvägagångssätt, som beskogning och koldioxidbindning i mark, är billigare och kan skalas upp snabbt. De erbjuder dock inte lika långvarig lagring (storleksordning århundraden) och kräver noggranna överväganden för att undvika negativ inverkan på livsmedelssäkerhet, biologisk mångfald och andra hållbarhetsaspekter.

Den nuvarande avskiljningsmarknaden är i huvudsak baserad på utsläppshandel med koldioxidkrediter inom ramen för frivilliga system som Verra, Gold Standard eller Climate Action Reserve. Dessa marknader är långt ifrån transparenta och det klimatmässiga värdet av vissa krediter (och därmed de finansiella värdena) har på senare tid ifrågasatts kraftigt. Detta har lett till ett ökat fokus på ”högkvalitativa” koldioxidkrediter, där investerarna lägger särskilt fokus på due diligence. Samtidigt fortsätter de frivilliga koldioxidmarknaderna att verka för integration på efterlevnadsmarknader som EU:s system för handel med utsläppsrätter.

Kostnader för olika metoder för koldioxidavskiljning (2030)

Framåtblick

Effektiv reglering av koldioxidmarknader och internationellt samarbete är nödvändigt för att på allvar minska och eliminera de globala koldioxidutsläppen. Artikel 6 i Parisavtalet syftar till att upprätta en FNsanktionerad marknad för koldioxidkrediter, fastställa globala standarder för frivilliga marknader och möjliggöra internationellt samarbete kring utsläppsmål. Även om dess principer bekräftades vid COP26 återstår många frågor kring förverkligandet, särskilt för den privata sektorn. Dessa förhandlingar förväntas fortsätta under 2026, så som diskuterades vid COP28. Dessutom måste potentiella risker kopplade till reglerna hanteras. Här kan nämnas utnyttjandet av fattigare länder och osäkerheten kring hur försäljning av koldioxidkompensationer kan påverka dessa länders förmåga att uppfylla sina nationella mål för utsläppsminskning (nationellt fastställda bidrag, NDC).

Bland alla de stora CDR-strategierna kan det finnas tillräcklig långsiktig kapacitet för att klara uppvärmningsmålet 1,5 °C. Vägen mot det målet kräver omsorgsfull navigering. I slutänden måste resterande fossila utsläpp neutraliseras genom permanent lagring, och de tekniska lösningarna för detta är snabbt på väg att mogna. Samtidigt ger uppskalning av naturbaserade lösningar i högkvalitativa projekt sidofördelar utöver deras rena värde som kolsänka. Detta får stor betydelse på kort sikt för att kapa toppen av uppvärmningskurvan.

Biologisk mångfald, ökad uppmärksamhet på ekosystemtjänster, hållbar utveckling och stark styrning är viktiga faktorer som behöver förbättras. Detta gäller utöver utsläppspåverkan från högkvalitativa naturbaserade och tekniska CDR-projekt. Sådana förbättringar minskar risken att anklagas för grönmålning och ökar samtidigt det funktionsövergripande värdet av alla sådana projekt. Det finns redan bevis för att sådana överväganden genererar förmånligare priser i utsläppshandeln. Aktörer som Microsoft är väl medvetna om vilket mervärde som står på spel.

Kontinuerlig förbättring av angreppssätt och metoder över hela spektrumet av CDR-teknik är också viktigt. En utgångspunkt är ofta odling av verkligt hållbar biomassa. Koldioxid kan lagras i levande skogar eller bearbetas för effektivare avskiljning, samtidigt som ytterligare intäktsströmmar genereras. Exempel på det är produktion av träbaserat byggnadsmaterial eller omvandling till biokol som kan användas som jordtillsats. Metodologiska framsteg som ”dynamic baselining” bör tillämpas även i fortsättningen, för att säkerställa att den frivilliga handeln med koldioxidkrediter (och efterlevnaden) uppfyller allt högre ställda krav. På samma sätt kan forskning och utveckling, och innovativ användning på ett tidigt stadium, bidra till att sänka kostnaderna och öka skalbarheten för alla tekniska lösningar. Avskiljning kan inte ersätta utsläppsminskning, men vi behöver göra en samlad insats för att skala upp industrins lösningar. Annars riskerar vi att kostnaderna för övergång till nettonoll ökar